lördag 22 januari 2011
Baracken inte mer
Nu har jag flyttat tillbaka till en helt otroligt fin lägenhet. Jag gillar inte ordet "fräsch", men jag gör ett undantag; den är fräsch, så fräsch. Sen funderar jag på att bli sosse bara för att den där Svempa verkar så djur(hund)vänlig.
söndag 9 januari 2011
2011
Blir nog lite speciellt ändå. Och nej, jag ska inte köpa hus, jag kommer inte skaffa barn detta år vad jag vet, ingenting särskilt har skett, men det kanske precis är så ändå, det vet jag bara efter att ha sett resultatet - vilket dröjer och inte är något jag väntar på. Resultat får i så fall bli en bonus. Jag står bara som betraktare här. Passar mig ypperligt just gällande detta.
Nyår blev rätt förstört på grund av klåfingriga tyskar. Ja, svart eller vitt. Jag som PRECIS hade börjat gilla dem. Deras land har jag av någon anledning alltid gillat mycket. Jag skulle till och med kunna flytta dit. Chansen är egentligen inte liten. Hursom, som tur var täckte min försäkring det hela.
Sen... vet jag inte om man ska anse det tragiskt, tragikomiskt, bara komiskt eller något helt annant, åt att folk tror att man är gravid för att man dricker alkoholfri öl på en tillställning? Och, de tror en inte när man säger att så inte är fallet? Nej, men det funderar jag vidare på, eller inte alls. Jag tar mig inåt stan istället. Äter sushi med L.
Nyår blev rätt förstört på grund av klåfingriga tyskar. Ja, svart eller vitt. Jag som PRECIS hade börjat gilla dem. Deras land har jag av någon anledning alltid gillat mycket. Jag skulle till och med kunna flytta dit. Chansen är egentligen inte liten. Hursom, som tur var täckte min försäkring det hela.
Sen... vet jag inte om man ska anse det tragiskt, tragikomiskt, bara komiskt eller något helt annant, åt att folk tror att man är gravid för att man dricker alkoholfri öl på en tillställning? Och, de tror en inte när man säger att så inte är fallet? Nej, men det funderar jag vidare på, eller inte alls. Jag tar mig inåt stan istället. Äter sushi med L.
torsdag 6 januari 2011
onsdag 5 januari 2011
Även jag
"sörjde" Per Oscarsson. Eller sörjer. Fast det gör jag ju ändå inte. Jag kommer bara att tänka på att han inte har figurerat någonstans på sistone, så vitt jag vet. Han drog sig tillbaka, till det däringa huset där han brann opp som ett tomtebloss. Jag menar inte att vara rolig på hans bekostnad, jag menar bara att - pang, allt gick så snabbt och så uppkom en hysteri. Inte för att tomtebloss orsakar efterbördigt kaos, men ni förstår säkert. Jag menar, vem tänkte på honom från att han klivit in i lugnet tills han förolyckades? Du? Nej. Och säkert inte någon av de minst trettio på vännerlistan som har "gillat" hans till ära minnesfacebook-sida. Alltså, döden är så tragisk, på ett annat sätt än döden i sig - du uppskattas inte förrän du inte vet om det. Och det gäller ofta i livet också. När döden, sjukdomen eller galenskapen träder in - då blir du hedrad. På riktigt.
måndag 27 december 2010
Det omöjliga fallet
Hjärnan min är defekt, egentligen så högpresterande men så defekt av naturen att det inte kan bli annat än omöjligt. Jag tror det, i alla fall. Jag måste hela tiden göra det mer komplext än det är, allting. Det är som att min hjärna är reserverad för utmaningar, hela tiden, och om allt finns serverat vid fötterna så accepterar inte hjärnan det utan hittar på historier, sjukare än sjukast. Varje gång jag inser eller tror att jag har gått upp ett steg för trappen så inser jag att jag är jävligt närsynt - jag ser kass på långt håll, därför ser jag inte heller slutet på trappen.
Annars; är inne på min fjärde chokladtomte. Fast den andra åt jag inte riktigt upp, den slog jag av vin sönder i bordet och lät P och T mumsa på. Minnet svek en stund och jag efterlyste honom på Facebook. På natten dansade vi i baracken och log fult in i kameran med rödvinständer-/läppar, de spruckna läpparna sög åt sig av vinet och förde mina tankar till en skrikig parkbänk.
Sedan kom julen galopperande, jag överlevde den och gick på köpet ned två kilo, trots en fullspäckad tarm, åh du jävla förstoppning.
Klockan sju i morgon bitti befinner jag mig i himlen. Håll tummen för att det inte blir för isigt på min resa.
Annars; är inne på min fjärde chokladtomte. Fast den andra åt jag inte riktigt upp, den slog jag av vin sönder i bordet och lät P och T mumsa på. Minnet svek en stund och jag efterlyste honom på Facebook. På natten dansade vi i baracken och log fult in i kameran med rödvinständer-/läppar, de spruckna läpparna sög åt sig av vinet och förde mina tankar till en skrikig parkbänk.
Sedan kom julen galopperande, jag överlevde den och gick på köpet ned två kilo, trots en fullspäckad tarm, åh du jävla förstoppning.
Klockan sju i morgon bitti befinner jag mig i himlen. Håll tummen för att det inte blir för isigt på min resa.
lördag 25 december 2010
En gång om året
Published with Blogger-droid v1.6.5
onsdag 15 december 2010
Lösningen på alla världens problem är...
kärlek. Såklart. MEN! Kanske innan det, TRÄNING! För man älskar mer om man tränar. Allt blir bättre av att träna. ALLT! Om bara alla gav det här en chans och kom över gränsen, den där gränsen där man ser resultat och framförallt känner resultatet, skulle vi förmodligen inte dras med krig, vi skulle ha minimalt med skadligt överviktiga folks med dess följdsjukdomar och framförallt skulle vi vara lyckligare. Det här har blivit det viktigaste i mitt liv, förutom min familj. Det bästa jag någonsin har gjort i mitt liv är, att ta mig över gränsen.
H a r m o n i.
Visst, måndagar suger fortfarande, men ångesten försvinner efter fyrtiofem minuter på löpbandet. Spelar ingen roll om man är tjock, smal eller mittemellan. Herregud, ni måste börja träna, gott folk. På köpet tappar ni suget på all onyttig mat också. Inte för att ni inte vill "förstöra" det ni har tränat, utan för att er kropp inte vill ha det och du inte blir sugen. Och bra mat = snyggare in- (och utsida). Dessutom blir du pilsk också. Behöver jag säga mer?
Så nu vet ni!
H a r m o n i.
Visst, måndagar suger fortfarande, men ångesten försvinner efter fyrtiofem minuter på löpbandet. Spelar ingen roll om man är tjock, smal eller mittemellan. Herregud, ni måste börja träna, gott folk. På köpet tappar ni suget på all onyttig mat också. Inte för att ni inte vill "förstöra" det ni har tränat, utan för att er kropp inte vill ha det och du inte blir sugen. Och bra mat = snyggare in- (och utsida). Dessutom blir du pilsk också. Behöver jag säga mer?
Så nu vet ni!
tisdag 14 december 2010
Beach 2011
har börjat. Det började iofs i juni detta år, för mig. Nu kör vi hårt utav helvete. Follow me. NEJ, det ska inte bara vara armbilder, såklart! Helfigurer samt avslappnade bilder kommer också finnas med.
Junis början. Innan jag började ta hand om mig själv. Slapptask. Gädda.
Slutet av juni.
Oktober 2010. Det är inte hår ni ser, i armhålan. Men som om jag skulle bry mig då?
November 2010.
måndag 13 december 2010
Mor och far.
Vad bra det gick med bloggutmaningen. Vad bra det går att skriva överhuvudtaget! Men då.
Min far är lika störd som jag. Jag är lika störd som min far. Det gillar jag, och i ärlighetens namn tror jag att han gillar det också. Mina föräldrar har rest runt med oss så ini norden, utanför Norden - så jag är en rätt berest dam. Tyvärr minns jag inte allt vi tittade på. Men jag minns Östtyskland och pappa som skrämde oss och sa att tullgubbarna skulle ta oss ungar om vi inte höll tyst. Jag och mina två syskon bråkade rätt rejält i baksätet på bilen när vi åkte runt, varpå min far uppfann "veven". Veven bestod av hans arm, och han liksom "vevade" med högerarmen (och styrde ratten med vänster, så) när vi bråkade och skrek. Han vevade alltså på oss så gott det gick. Då skrek vi ännu mer. Det gjorde inte särskilt ont, dock. Haha, det slår mig att jag just då tyckte att det inte var nåt märkligt med det där, vevar hade säkert de flesta familjer? Mamma och pappa har varit, och är, ena riktiga toppenföräldrar. De har alltid skjutsat oss till allt och alla, har funnits där 24/7 och det gör de fortfarande. Pappas saftigaste hämtning måste ha varit då han fick hämta mig på sjukhuset, efter att jag hade blivit tagen av polisen då jag hade druckit lite för mycket... stulet vin.
Mamma hade möjligheten att stanna hemma med oss barn, så vi har inte gått på dagis. Ingenting jag sörjer, inget jag har tagit skada av (många av dagens föräldrar hävdar ju att dagis är sååå viktigt). Mamma och jag har tjafsat en hel del i livet, det är inte alltid som vi har "dragit jämnt", men det där ordnade sig när jag flyttade hemifrån. Samtidigt har hon alltid försvarat och skyddat mig genom tiden, gällande alla dumheter jag har hittat på. Det var tack vare henne som jag kunde flytta hemifrån så tidigt (då jag kvävdes i min hemstad). Mamma är 100% känslor, på mycket gott, för det mesta. Båda mina föräldrar har haft tuffa uppväxter, vilket kanske gjorde att de blev så suveräna som föräldrar.
Mina föräldrar är bägge rastlösa själar och sysslar alltid med flera olika projekt som aldrig avslutas innan nästa gäng med skapanden tar vid. Mitt hem har under alla år varit en byggarbetsplats - då de aldrig blir nöjda utan bara bygger om och bygger om. Förra året bestämde de sig för att bygga ett helt nytt stort hus vid vattnet, så nu har de två hus. Förutom det har de en gigantisk husvagn som de reser runt i. Jag saknar ofta mina skapare, och skulle i framtiden vilja flytta dem närmre.
Min far är lika störd som jag. Jag är lika störd som min far. Det gillar jag, och i ärlighetens namn tror jag att han gillar det också. Mina föräldrar har rest runt med oss så ini norden, utanför Norden - så jag är en rätt berest dam. Tyvärr minns jag inte allt vi tittade på. Men jag minns Östtyskland och pappa som skrämde oss och sa att tullgubbarna skulle ta oss ungar om vi inte höll tyst. Jag och mina två syskon bråkade rätt rejält i baksätet på bilen när vi åkte runt, varpå min far uppfann "veven". Veven bestod av hans arm, och han liksom "vevade" med högerarmen (och styrde ratten med vänster, så) när vi bråkade och skrek. Han vevade alltså på oss så gott det gick. Då skrek vi ännu mer. Det gjorde inte särskilt ont, dock. Haha, det slår mig att jag just då tyckte att det inte var nåt märkligt med det där, vevar hade säkert de flesta familjer? Mamma och pappa har varit, och är, ena riktiga toppenföräldrar. De har alltid skjutsat oss till allt och alla, har funnits där 24/7 och det gör de fortfarande. Pappas saftigaste hämtning måste ha varit då han fick hämta mig på sjukhuset, efter att jag hade blivit tagen av polisen då jag hade druckit lite för mycket... stulet vin.
Mamma hade möjligheten att stanna hemma med oss barn, så vi har inte gått på dagis. Ingenting jag sörjer, inget jag har tagit skada av (många av dagens föräldrar hävdar ju att dagis är sååå viktigt). Mamma och jag har tjafsat en hel del i livet, det är inte alltid som vi har "dragit jämnt", men det där ordnade sig när jag flyttade hemifrån. Samtidigt har hon alltid försvarat och skyddat mig genom tiden, gällande alla dumheter jag har hittat på. Det var tack vare henne som jag kunde flytta hemifrån så tidigt (då jag kvävdes i min hemstad). Mamma är 100% känslor, på mycket gott, för det mesta. Båda mina föräldrar har haft tuffa uppväxter, vilket kanske gjorde att de blev så suveräna som föräldrar.
Mina föräldrar är bägge rastlösa själar och sysslar alltid med flera olika projekt som aldrig avslutas innan nästa gäng med skapanden tar vid. Mitt hem har under alla år varit en byggarbetsplats - då de aldrig blir nöjda utan bara bygger om och bygger om. Förra året bestämde de sig för att bygga ett helt nytt stort hus vid vattnet, så nu har de två hus. Förutom det har de en gigantisk husvagn som de reser runt i. Jag saknar ofta mina skapare, och skulle i framtiden vilja flytta dem närmre.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)